Det blev årtiondet då vi upptäckte att det som händer långt borta påverkar också vardagen i vår närhet.
Den första tiden präglades av stor optimism. Den ekonomiska tillväxten kände inga gränser. Ny informationsteknologi lovade inte bara tekniska framsteg. Den tycktes också lova ständigt stigande börskurser. Sen brast den bubblan.
slu*tpunkt
Hösten år 2000 sattes ett slags slu*tpunkt för 90-talets brutala krig på Balkan, när diktatorn Milosevic störtades. Rättegången mot honom och andra under 00-talet visade dock hur svårt det är att straffa brott mot mänskligheten.
En annan slu*tpunkt sattes i slu*tet av 2009 då Serbien ansökte om EU-medlemskap. Landet försöker vända sig västerut. Fast de flesta EU-stater och USA erkände Kosovo som oberoende stat (ännu en slu*tpunkt) är frågan dock inte löst, då Serbien, liksom en del EU-stater, vägrar godta denna politik.
Men två händelser hösten 2000 kom att påverka hela decenniet: För det första startade den ”andra intifadan”, det stora palestinska upproret som inleddes med att den israeliske politikern Ariel Sharon gick upp på Tempelberget i Jerusalem. Det sågs som en provokation i den arabiska världen.
Än idag har Mellanöstern inte hämtat sig från detta. Sen dess har inga framsteg gjorts i konflikten mellan Israel och palestinierna.
Allt blev värre
Under 00-talet reagerade ofta världen med en axelryckning på utvecklingen palestinakonflikten. Den blev allt blev värre, men ingen kunde göra något åt det.
För det andra vann George Bush presidentvalet. Hans seger var omgärdad med frågetecken. Han dominerade åtta år av 00-talet och blev en av de impopuläraste presidenterna – med den hemlighetsfulle vicepresidenten Cheney som en manipulerande ond ande i bakgrunden.
Terrorattacken den 11 september 2001 förskräckte omvärlden. Visserligen hade man dessförinnan upplevt betydligt större katastrofer i form av krig och folkmord. Men denna attack enade för en kort tid världen: Man slöt upp bakom USA.
Men Bush och hans rådgivare valde egna vägar. USA avstod från omvärldens stöd och drev en egen linje som inte bara handlade om att bekämpa terrorn. Det handlade om att USA – enligt de s k ”neo-konservativa” rådgivarna – skulle tvinga på världen USA:s syn på hur demokrati ska se ut.
Övermodigt USA
Det ledde visserligen till att en blodig diktator, Saddam Hussein, störtades i Irak. Men USA:s politik saknade planering. Den var för övermodig och mycket snart visade det sig att USA hade överansträngt sig. USA:s inflytande – och anseende – i världen minskade. Irak-kriget och dess följder var det synliga fiaskot.
USA:s politik ökade snarare antalet terrorister. Och de barbariska händelserna i fängelset Abu Ghraib ställde frågan vad det var för demokrati USA försvarade. USA och delar av väst framstod som hycklare i sitt tal om mänskliga rättigheter.
Bushs politik ledde till att en rad konkurrerande regionala stormakter trädde fram – just det som de ”neokonservativa” velat hindra. Det gällde t ex Iran.
Diktaturen i Iran tvingades 2009 slå ner protester från en ny opposition; frågan är om brutaliteten är ett tecken på styrka eller om det visar på dess svaghet. Var detta kulmen för regimen – mullornas sista årtionde?
Kina steg fram som en tung politisk och ekonomisk aktör, vilket även påverkade världens livsmedels- och råvarupriser. Mot slu*tet av årtiondet hade Kina blivit en motspelare till USA. Och det var en diktatur.
Diktatur som förebild?
Plötsligt verkade den demokratiska västliga samhällsformen misslyckad. Kunde en diktatur bli en förebild i olika delar av världen?
Att väst förlorade inflytande märktes också när ”rikemansklubben” G82009 ersattes av ett G20 där ”tröskelländer” (dvs u-länder på väg att bli i-länder) blev medlemmar, t ex Brasilien, Indien och Kina, medan frågetecken kunde sättas för medlemmar som Italien.
Bushs politik koncentrerade sig på ”det vidgade mellanöstern” i hopp om att tvinga fram demokratiska regimer i arabvärlden – i USA:s anda.
”Fel partier”
Bushs idé om demokratisering blev ur hans egen synvinkel ett misslyckande. I själva verket skulle fria val i flera stater betyda vinster för extremt religiösa partier, dvs att ”fel partier” vann. Så skedde t ex i de palestinska områdena där Hamas blev vinnaren och bojkottades.
Genom Bushs nya linje ”försvann” hela kontinenter ur USA:s horisont. Det gällde Afrika. Och det gällde Latinamerika – en emancipation, kanske, men det ledde till att demokratiskt tvivelaktiga personer som Hugo Chávez fick stort utrymme.
Rädslan för terror präglade årtiondet. Det ledde till att Ryssland i lugn och ro kunde utvecklas till ett föga demokratiskt land med hänvisning till t ex tjetjensk (muslimsk) terror. Det påverkade människors vardag världen över med nya säkerhetsnormer. Även i USA monterades en del demokratiska rättigheter ned.
Under decenniets sista dagar påmindes världen på nytt om terrorplaner mot amerikanska flygplan. Nu med ett nytt terroristiskt ”skurkland” i fokus: Jemen. Måste Obama starta ett krig där också? blev frågan under decenniets sista dagar.
Skumma regimer
00-talet blev knappast de mänskliga rättigheternas årtionde. Terrordåden gjorde att t ex skumma regimer i Centralasien plötsligt blev USA:s allierade mot islamistiska terrorgrupper. Kina spelade en stor roll genom passivt stöd till t ex Sudan, varigenom Darfur-katastrofen inte kunde hindras.
Samma gällde t ex diktaturen i Burma. Många tvivelaktiga regimer i Afrika kunde nu få ”bistånd” av Kina, som inte ställde några krav på demokrati. Kinas intresse var i alla dessa fall – råvaror.
Fast världen visste (i fallet Nordkorea) eller på starka skäl misstänkte (Iran) att kärnvapen utvecklades kunde omvärlden inte heller här göra något. Också detta delvis pga Kina.
Barack Obama valdes till USA:s president som uttryck för missnöjet med Bush. Om det dessutom var ett klartecken för en ny spännande alternativ politik är kanske mera tveksamt. Obamas första år har smyckats av geniala tal – men vi har inte sett mycket av resultat.
Kapitalismen i kris?
Den ekonomiska krisen 2008 ledde till att många – inte bara på vänsterkanten – började fråga om det kapitalistiska systemet hade tjänat ut. Visserligen återhämtade sig t ex börserna en del.
Det betydde fortsatt rädsla för nya ekonomiska kriser, därför att finansvärlden inte har reformerats som även en rad regeringar krävde mitt under krisen. Det katastrofscenariot fördes med in i 2010-talet.
Årtiondet började med vad man kan kalla positiv flopp (den uteblivna milleniebuggen). Den slu*tade med något som betecknas som en negativ flopp: Klimatmötet i Köpenhamn ledde till i princip ingenting. Också här kan man säga att det var ett ovilligt Kina som triumferade. Och en tämligen maktlös västvärld som inte kunde åstadkomma mer.
Bo Inge Andersson, utrikeskommentator, SVT
